Prolog

Det ihärdiga brusandet fick till slut Lukas Taborsky att vakna. Så snart han öppnade ögonen insåg han att något inte stod rätt till. Han kunde inte identifiera vad det var, men något främmande hängde i luften. Han satte sig upp i sängen och tände lampan på nattduksbordet. Det mjukt gula ljuset fyllde sovrummet. Frun i sängen bredvid sov djupt. Han lyssnade en stund efter hennes andetag. Det var då det slog honom. Bruset! Det var det hotfulla brusandet som trängde in genom de stängda fönstren. Vatten, tänkte han. Det är vatten som låter. Det måste vara Upaån.
Vafan, sa han och reste sig upp. Vad är det nu för djävulskap? Med ens blev han orolig. Han öppnade fönstret och stirrade ut i mörkret. Han såg ingenting. Belysning, tänkte han. Den där förbannade belysningen. Det saknades fortfarande en allmän belysning i den här sidan av Nykvarn. Hur mycket hade han inte tjatat på den där odågan Vodenka, tänkte han och bet ihop käkarna. Det enda den idioten kan är att ständigt hålla handflatan vidöppen. Men när han ska hålla vad han lovat, blir det stopp.
Vodenka var en ren och slät bedrövelse i kommunhuset, det har Lukas Taborsky alltid tyckt. Men nu får det vara nog. Han får åka ut snabbt som attan, det ska Lukas Taborsky se till.
Beslutet skänkte honom frid i själen, i alla fall för ett kort ögonblick, men snart var han tillbaka vid det märkliga vattendånet. Han mobiliserade all sin energi för att se genom mörkret i ljudets riktning. Upaåns djupa, stenbelagda stränder låg trots allt på ett betryggande avstånd från hans hus. Men på något märkligt sätt hördes vattnet mycket närmare. Det stämde inte. En ond aning skickade en rysning genom hela kroppen. Sakta började hans ögon vänja sig vid mörkret, och han började ana långt tidigare än han kunde se det klart. Ett tag ville han inte tro det riktigt, men det var vatten. Överallt rann ett grumligt vatten. Det omringade hela huset. Den ljusa fasaden lyste mot den mörka vattenytan. Kallsvetten bröt ut på hans rygg och blötte ner honom som om han precis hade tagit sig ett dopp.
Lukas Taborsky hängde ut ur sitt sovrumsfönster och stirrade på det mörkbruna vattnet. Hur kunde det hamna här tänkte han. Fan, vad är det som har hänt? En översvämning. Han har alltid tillhört dem som trodde att allt prat om översvämningsrisken bara var en jävla politisk propaganda. Han skulle aldrig ha kunnat föreställa sig att en översvämning kunde drabba honom i verkligheten. Han kände sig trygg när han byggde huset här, på den lilla slänten. Avståndet till ån var ju betryggande långt. Det malde på i hans huvud, medan det grumliga vattnet forsade rakt fram. Hur kunde vattnet nå ända hit upp, frågade han sig om och om igen. Det såg ut som om ån plötsligt hade tagit en annan väg och stora vattenmassor forsade rak9t fram. Det såg ut som om vattnet hela tiden steg. Trappan till ytterdörren var under vattnet nu. Vattenytan klättrade sakta upp till dörrkarmen. Först då slog insikten honom med full kraft. Ut. Vi måste ut! Han vände sig om och såg på sin sovande hustru.
– Vakna, vakna, skrek han och trängde sig förbi den vräkigt breda, plyschbeklädda dubbelsängen på väg ut ur rummet.
Han slet täcket från henne och grep tag i ena vaden. Började skaka hårdhänt med henne.
– Vakna! Fortsatte han skrika. Det är översvämning. Vi måste ut, vattnet bara väller in. Det stiger.
Han försökte springa nerför trappan men insåg förskräckt att hallen redan var full av vatten. De första trappstegen till övervåningen syntes inte. Han fick panik när han insåg hur snabbt allt gick.
– För helvete, här kommer vi inte ut.
Han vände och började springa tillbaka till övervåningen. Högst upp stod hans fru i bara nattlinne och såg oförstående ut. Kritvit i ansikte stirrade hon ner på det grumliga vattnet och upprepade gång på gång.
– Gode Gud, gode Gud.
Fasan i hennes ögon gjorde honom arg.
– Håll käften kärring, vrålade han åt henne. Stå inte här som en idiot utan gör något.
Han knuffade henne åt sidan och fortsatte upp tillbaka mot sovrummet.
– Gör nåt vettigt! Klä på dig. Vi måste ut.
Inne i sovrummet rusade han till sitt nattduksbord och slet mobilen till sig. Han slog räddningstjänstens kortnummer. En lugn kvinnoröst tog emot samtalet någonstans långt borta i räddningstjänstens central.
– Vatten, det rinner in vatten i huset, vi är nästan dränkta. Hela huset är under vattnet, ni måste komma hit, snabbt.
Den lugna kvinnliga rösten frågade sakligt var mannen fanns och vad som exakt hade hänt. Sedan gav hon honom instruktionen om att de borde försöka att sätta sig i säkerhet. Hjälpen var redan på väg.
– Säkerhet, säkerhet, skrek Lukas Taborsky.
Hans knän skakade och han kände sig illamående. Telefonen var redan avstängd och han torkade pannan på pyjamas ärmen, som om han ville samla ihop krafterna för att kunna fundera ut vad sätta sig i säkerhet innebar rätt konkret. Sedan rusade han tillbaka till fönstret.
– Vi måste ut, upp på taket.
Tanken lugnade honom lite. Han vände sig mot sin fru som nu stod bakom honom i sin tjocktröja över det fula pösiga flanellnattlinnet. På en stol bredvid sängen låg en hög med kläder som han hade haft på sig dagen innan. Han slet tag i byxorna och tröjan och drog dem snabb på sig. Mobilen stoppade han i byxfickan. Sedan vände han sig om och tryckte frun ut ur sovrummet.
En snabb blick till nedre våningen ökade hans oro. Vattnet täckte mer än halva trappan nu. Han gick raka vägen mot luckan som satt i taket längre bort i korridoren. Hans händer skakade så mycket att det var svårt att få upp den. Han ryckte otåligt i den några gånger utan att lyckas. En ny våg av panik sköljde över honom. Han ryckte i den allt ivrigare. Till slut gav låset med sig och luckan gick upp. Han drog ner trappstegen och började klättra upp samtidigt som han hastigt kontrollerade att hans fru hängde efter honom. Utrymmet under taket var trångt. På alla fyra började han krypa mot den stora eldstadsskorstenen. Luckan som gick ut på taket låg precis bredvid skorstenen. Det var det enda stället där de kunde komma ut nu. Men om vattnet skulle fortsätta att stiga, vad skulle han göra då? Han hoppades att de skulle räcka. Att huset var tillräckligt högt.
Ut, han måste ut i vilket fall som helst.
Han öppnade den smala luckan och började tränga sig genom den. Det var svårt, hans mage hade blivit för stor. Han fastnade halvvägs. Luckan var gjord för skorstensfejare som uppenbarligen brukade ha helt andra kroppsmått.
– Förbannade helvetes helvete, skrek han och slet så huden på magen skavdes. Men han kom ut.
Som tur var, hade det nylagda taket inte så stor lutning, det gick till och med at ta sig fram på det. Försiktigt kröp han mot kanten för att se hur högt vatten nådde nu. Han andades tungt medan han betraktade den mörka vattenytan under sig. Den steg fortfarande, men inte längre lika snabbt. Han vände sig om och betraktade sin skräckslagna hustru. Hon hade också tagit sig upp. Nu satt hon bara en liten bit från luckan och kramade krampaktigt skorstenen.
Hon kommer att slita av den och ramla ner, tänkte han irriterat, men orkade inte säga något. Istället blundade han och vände sig bort. Om inte något händer nu, alltså nu genast, då går det åt helvete. Det var ingenting han kunde göra. Insikten gjorde honom matt. Han satt där helt orörlig och stirrade framför sig. Frun var lika paralyserad och orörlig som han. Han visste inte hur länge de satt där så där. Men när ha återinge tittade ner mot den skummande vattenytan igen insåg han att nivån äntligen stod kvar. Vattenranden nådde till samma nivå där han hade sett den senast. Nu var det visserligen bara någon meter kvar upp till taket, men det steg inte längre. Hjälpen är redan på väg, hörde han ekot av den lugna kvinnliga rösten och tänkte att nu måste någon komma snart om han inte skulle bli galen. Någon som skulle ta dem därifrån. Vi kan väl inte dö häruppe, i vattenmassorna mitt i natten. Hjälpen måste komma nu snart. Han såg sig omkring. Dalen var höljd i mörkret.
När? Var? Hur? För helvete, varför händer inget. Vad gör de idioterna där? När kommer de?
Han måste ringa igen tänkte ha plötsligt och fiskade upp sin mobiltelefon ur byxorna. Han slog räddningstjänstens kortnummer igen. En annan kvinnlig röst svarade. Han skrek ostrukturerat att vattnet snart når upp till taket. Om de inte kommer nu genast så är det för sent. Han skrek och skrek. Han ville inte ha något svar. Han visste att kvinnan borta i räddningscentralen inte själv kunde plocka ner honom därifrån. Han ville inte ha någon tröst. Han ville bara skrika ur sig sin förtvivlan.
Ett starkt tjut av sirener avbröt honom abrupt. Han ryckte till och vände sig mot det starka ljudet som hördes bortifrån Nykvarn. Men rörelsen var för snabb. Mobilen gled ur hans hand. Han hörde ett slag när det studsade mot taket och sedan ett plask när den plumsade i vattnet. Stumt tittade han efter den. Mobilen var borta. Det tog en stund innan han fattade vad som hade hänt.
Hans mobil. Den livlina som förband honom med omvärlden var borta. Han började skaka igen. Nu fick han klara sig själv. Det var ingen som kunde hitta honom häruppe på taket. Ingen som överhuvudtaget visste att han var där. Han tittade ner i det virvlande vattnet under kanten till hans tak och började gråta. Först tyst, några tårar rann nerför hans kinder, sedan började han snyfta. Sedan släppte det. Han satt där han satt och stortjöt. Han noterade inte ens att vattenytan redan börjat sjunka. Han var frusen och uppriven. Han undrade om det nu var dags att börja be en bön. Men han kom inte på någon. Han var ju inte troende. Istället satt han med handen för ögonen och upprepade. Satan, satan.
Vattnet började dra sig undan. Först sakta, men sedan allt fortare, som om det värsta redan hunnit rinna förbi.
Efter en stund började fönsterkarmarna dyka upp. Det stora panoramafönstret som var vänt mot bergskedjan och var hans stora stolthet dök upp först. Men än var eländet inte över. Plötsligt hörde han ett skrammel och sedan ett skrik. När han tittade upp såg han ingenting.
Återigen förstod han inte vad det var som hade hänt. Men bara någon meter från honom hade en stor grop öppnat sig i taket. Han spärrade upp ögonen och försökte förstå vad det var han såg. Därunder fanns ingenting, ingenting alls. Inget tak, inga väggar och ingen fru satt och höll sig krampaktigt i den nymurade eldstadsskorstenen. Allt var borta, allt hade rasat ihop som ett sandslott. Husets nyss färdigtställda tillbyggnad hade följt med vattenmassorna.
Han stirrade bara på alltihop och undrade om han nu äntligen blivit galen på riktigt. Gråtande började han krypa på alla fyra mot de nedrasade väggarna.
– Mitt hus, snyftade han. Mitt hus.
Han lutade sig över kanten för att med egna ögon se den hemska förödelsen. Han hann aldrig uppfatta den stora trädgrenen som flöt med strömmen och närmade sig. När den precis kommit fram till den platsen där han halvlåg på taket och lutade sig ner, fastnade grenen i något som låg under vattenyta och ställde sig på tvären. Det sista han kände var ett slag.

2.
Klara såg sig omkring efter Peter så snart hon hade stigit av bussen. Framför sig baxade hon sin stora ryggsäck som damp ner på den gropiga, grusiga asfalten som täckte busshållplatsens stora platta. Det var en hel bussterminal, men fullkomligt tom. Hon var den enda passagerare i en buss som hade kommit till en ödslig återvändsplan, en slutstation. Pec pod Snezkou läste hon på skylten ovanför en liten kur ett par meter längre bort. Ja, hon var på rätt plats. Det var här hon skulle gå av. Peter skulle komma med bil för att möta henne vid bussen som kom från Prag, dagens sista tur. Hon såg sig omkring ännu en gång men inte en enda människa syntes till någonstans. Stället såg nedstämmande övergivet ut i det knappa ljuset av två tindrande lampor från gatubelysningen närmast dem.
Det måste stå en bil här någonstans tänkte hon och försökte skärpa synen så att den skulle nå ända ut i mörkret och in i skuggorna bakom den belysta bussterminalen. Det var säkert att han skulle hämta henne och hon var helt säker på att det här var rätt dag. Hon såg sig om åt alla håll en gång till och sedan ännu en gång men såg fortfarande ingenting. Till slut vände hon blicken tillbaka mot bussen.
Den snälle chauffören lyfte frågande på axlarna, Klara svarade med att skaka på huvudet. Nix.
Han steg ut ur bussen och huttrade till i den kyliga kvällsluften, tittade på Klara, skakade också på huvudet och stoppade skjortan i de blåa uniformbyxorna som hade blivit skrynkliga under de fyra timmarna bakom ratten på vägen från Prag.
– De kommer nog snart, ska du se. Vi har hållit tidtabellen ovanligt bra idag. Han log uppmuntrande mot Klara, tog ett kliv mot den gigantiska ryggsäcken som han lätt lyfte upp och bar mot busskuren där han ställde den på bänken och lutade den mot kurens vägg av furu. Sedan gick han tillbaka till bussen.
– Jag måste dra, sa han men gick en sväng runt bussen först.
Han kände på alla däck, kontrollerade att alla lampor lyste, backade ett par meter framför grillen där han satte sig på huk och tittade under bussen en stund. När det inte fanns något mer att besiktiga lyfte han upp handen till hälsing och ropade.
– Ha det bra här hos oss i bergen, vi kanske ses igen. Sedan satte han sig bekvämt bakom ratten och körde iväg.
Klara log och vinkade, följde honom med blicken tills mörkret slukade hela den kantiga karossen och inte ens det svagaste ljus av baklyktorna syntes till. Nu var hon helt ensam kvar där, stod bredvid kuren och undrade varför Peter inte hade kommit för att hämta henne. Hon var trött. Marken gungade under hennes fötter som om hon fortfarande satt kvar på bussen och färdades på de krokiga vägarna i den backiga terrängen på väg från låglandet och sakta uppåt mot bergen. Hennes balanssinne var stört och hon visste att det skulle gå över först när hon hade sovit ut ordentligt en hel natt. Den krypande kylan började tränga sig på. Hon drog in den friska luften in i näsborrarna. Den kändes fuktig och luktade rått. Ett envist brusande hördes i bakgrunden.
Det rinner visst någon bäck här tänkte hon och kisade åt det hållet.
Ja, hon kunde ana en flodbädd längs vägen. Himlen ovanför henne var täckt med små gula prickar. Stjärnorna lyste förvånansvärt starkt. Så här bra syns stjärnorna aldrig mitt i civilisationen tänkte hon, i alla fall inte hemma, i det hårt belysta Stockholm.
Hemma, tänkte hon. I Stockholm! Hon ryste.
Med ens blev hon påmind om var hon var. Jag måste ringa och börja söka honom, tänkte hon besviket.
Klara hade avtalat med Peter Novotny från Forskningsstationen i Nykvarn innan hon gav sig iväg att han skulle komma och hämta henne vid bussen. Hon hade ringt till honom och berättat att hon hade sökt och fått praktikplatsen som Nationalparken hade annonserat ut. Hon trodde att han skulle bli lika glad som hon, men till hennes stora besvikelse blev Peter mer ställd än glad när hon berättade nyheten för honom. Han sade visserligen ingenting, men Klara kände på sig att något var fel. Hur som helst lovade han att komma och hämta henne vid bussen.
Hon huttrade igen. Det var fortfarande mer sensommar än tidig höst, men natten var redan kylig. Jag kan inte bara stå här så här och vänta. Hon böjde sig ner och grävde fram mobilen ur ryggsäcken. Medan hon höll på att klicka sig genom adresslistan gick en ringsignal fram. Oj, hoppade hon till. Hoppas att den inte har legat här och ringt hela tiden.
– Hallå, svarade hon förväntansfullt, men till sin förvåning hörde hon en obekant mansröst.
Röstens klang var hård men klar. Den frågade om hon var Klara Janku. Ja, sa hon och undrade vem han var.
– Peter Novotny har bett mig att hämta dig, sa rösten. Ursäkta att jag är sen, jag ska förklara när jag kommer. Innan han avslutade samtalet, lovade han att skynda sig.
Klara svalde stumt, hon förmådde inte svara. Minuterna gick och ingenting hände. En svårförklarlig ängsla föll över henne. Hon tittade mot den mörka himlen, letade efter horisonten men hade svårt att placera den. Naturligtvis, hon letade för lågt. Här i bergen satt den mycket högre upp. Bergskammarnas siluetter syntes direkt framför henne. Reste sig upp, mäktiga och hotfulla. Allt kändes hotfullt på något sätt. Mörkret, tomheten, det olycksbådande dånet från vattendraget bredvid vägen. Hon undrade hur länge hon hade väntat, orkade inte titta på klockan något mer.
Äntligen hördes ett svagt motorljud som började närma sig. Till slut dök bilen upp i lampljuset på den tomma bussterminalen. En stor terrängbil med grova däck bromsade in precis framför henne. Ut kom en lång, atletiskt byggd man av svårbestämd ålder. Han bar en sportig, röd anorak.
– Ursäkta att jag är sen, sade han så snart han hade hälsat.
Han tog ett par spänstiga steg mot henne. Utan att vänta på svaret sträckte han fram handen.
– Viktor Kral, välkommen till Krkonose.
Hans handslag kändes bestämt men varmt.
– Jag är ledsen att du fick vänta. Fryser du?
Klara lyfte upp sin ryggsäck utan att svara. Han var snabbt bredvid henne, greppade tag i och slungade upp den tunga ryggsäcken i luften.
– Jag lägger den i bilen sa han medan han öppnade bagageluckan. Sedan gick han runt bilen, öppnande chevalereskt framdörren och hjälpte henne in. Var så god, log han brett.
Klara slog igen bildörren. Hon satt förvånansvärt bekvämt trots att bilsätet hade sett ut att vara hårt.
– Vi har haft en jobbig utryckning med fjällräddningen idag, sa mannen så snart de kommit iväg och lämnat den belysta parkeringen.
Värmen strömmade behagligt mot henne och i samma takt som hon höll på att tina upp började hon känna sig något bättre till mods. Ändå tog det ytterligare ett par minuter innan hon lyckades samla mod och fråga vart Peter tagit vägen. Mannen kastade en forskande blick mot henne och Klara hann uppfatta ett nytt brett leende.
– Det fanns ingen som kunde hålla jour på stationen, Peter fick rycka in, trots att det inte var hans tur idag. Han hade visst glömt att han skulle hämta dig. Han ringde alldeles nyss och bad mig om jag kunde komma förbi.
Klara kippade efter andan. Har Peter glömt att hon skulle komma? Glömt?
Bilen spann tyst genom natten, bara reflexerna i räcket längs vägen lyste upp när stråkastarljuset föll på dem. De mötte inga andra bilar i den trånga mörka dalgången som vägen slingrade sig igenom.
– Har resan gått bra, undrade Viktor när den unga kvinnan bredvid honom försjönk i egna tankar.
– Ja, det gick helt okej, svarade Klara. Jag är bara lite trött.
Han vände sig mot henne och granskande henne forskande.
– Så du kommer ända från Sverige, sa Viktor.
– Ja, jag är född i Stockholm och jag har bott där i hela mitt liv, men båda mina föräldrar är Tjecker.
– Aha, en svensk tjeck, sa Viktor och skakade på huvudet med ett nytt brett leende. Vad kul att du ville komma hit. Hoppas att du kommer att trivas på din praktik. Förresten, hur har du hittat oss? Var det någon som har tipsat dig?
Utan att gå in på detaljerna drog Klara snabbt den lilla storyn om Peter och henne. Hon tyckte att det var bäst så. Hennes magkänsla sade att mannen bredvid ändå anade hur det log till. Men hon var för trött förr att reta sig på något överhuvudtaget.
Hon träffade Peter Novotny under en internationell expedition vid Grönlands kust sommaren innan. Hon var där som juniorforskare, en medhjälpare till en tysk professor, som håller i ett stort EU-projekt inom klimatforskningen. De bodde på samma forskningsfartyg under tre månader och gjorde en mängd provtagningar och observationer. Hon tyckte att hon hade lärt känna Peter ganska bra. Han var mannen i vars sällskap hon trivdes mycket bra. Men praktiken vid Forskningsstationen hittade hon själv, faktiskt av en slump. Nationalparken hade annonserat ut den på sin hemsida på Internet och hon svarade.
– Ja, jag vet att det har varit på gång. Det har pratats om det en del. Men vad som än händer, tror mig. Allt kommer att lösa sig. Och här behövs det definitivt nya friska fläktar. Så stå på dig.
Klara väntade på fortsättningen, men mannen sa inget mer. Hon visste inte hur hon skulle tolka det. Det var något oroväckande i hans sätt att uttrycka sig, men hon orkade inte bekymra sig för det. Inte just nu i alla fall.
– Så du är från Fjällräddingen, sa hon och kämpade mot en gäspning. Hon längtade till en bekväm säng.
Viktor nickade.
– Jag är fastanställd vid Fjällräddningens station i Nykvarn. De andra fjällräddarna är bara frivilliga, så de kallas bara vid behov, när någon räddningsaktion är på gång. De turas om och hjälper till att hålla stationen bemannad året runt.
– Kallas de bara vid behov, frågade Klara med en tydlig ironi i rösten. Och det var precis exakt vad som inträffade idag. Klara tittade ut genom sidofönstret. De borde snart vara framme, tänkte hon. Men det enda hon såg var en å som rann längs vägen i sina vältilltagna stenbelagda stränder. Vattnet forsade och flödade över stora stenar som fåran var full av. Sluttningarna på andra sidan ån steg brant upp. Det växte en tät skog längs hela vägen.
– Jo, faktiskt. Just idag blev det rätt körigt. Det brukar annars vara mycket lugnt på hösten. Hösten är en sömnig period här. Inga turister, inga cyklister på sina mountainbikes dödstörtar ner från bergskammarna, inga vurpande skidåkare, eller alpinister som störtar nerför branta stup eller sveps ner med laviner. På hösten brukar vi inte ha så mycket att pyssla med.
– Vad hände idag då, undrade Klara som brottades med sin jacka i ett försök att knyckla ihop den i en kudde och lägga den under huvudet och luta sig mot det kalla sidofönstret.
– Idag fastnade en paraglidare med sin rogallo i trädtopparna uppe på Svarta berget. Det var en eländig terräng han hade landat i och när vi väl hade nått fram till honom så var det svårt att plocka ner honom. Han hade trassalt in sig där. Det såg dessutom ut som om han hade skadat si i ryggen. Vi fick kalla på helikoptern för att flyga honom till sjukhuset i Hradec Kralove.
– En paraglidare? Klara kämpade för att hålla sig vaken.
– En sån där stolle som flyger med hjälp av ett fallskärm. De har en liten startplatå uppe på Svarta berget. Det är bara en liten plätt ovanför ett brant stup. Det händer att de trillar ner och fastnar i något. Ett träd eller el-ledningar. Vi har faktiskt redan plockat ner en och annan genom åren. Ibland har de en liten propeller på ryggen, sa Viktor och svängde in bilen på ett grusigt underlag.
– Nu är vi framme. Han bromsade mjukt.
Klara hoppade ut. Bilen stod framför någon sorts stuga, delvis vitkalkad och delvis timrad med breda mörkbruna stockar. Huset såg gammaldags ut men var uppenbart helt nybyggt eller åtminstone totalrenoverat.
– Var så god, här är Forskningsstationens eget lilla pensionat, sade Viktor och pekade mot huset.

Läs fortsättningen,
skaffa ett eget exemplar