Sören Larsson
När jag blev journalist
Första delen i Sören Larssons memoarer. Han återupplivar mängder av minnen i sin nya bok. När han skrev den tänkte han på alla dem som var med på den tiden och vill minnas tillsammans med honom. Men han tänkte också på dem som vill få en uppfattning om hur efterkrigstiden kunde te sig för en nyfiken ung reporter.
– Jag började som journalist på Norrtelje Tidning 1949. Jag var i första hand reporter och cyklade omkring i Roslagen och skrev om det som mötte mig.1952 började jag på Vimmerby Tidning men slutade där efter två och en halv månader när chefredaktören ville att jag skulle sätta min signatur under ett kåseri som han hade skrivit om en skandal i staden. Sommaren 1952 var jag semestervikarie på Norrköpings Tidningar och återvände därefter till Norrtelje Tidning. I början av 1953 blev jag fast anställd på Norrköpings Tidningar.
– Min bok handlar till stor del om personer som på den tiden var mycket kända i Sverige, en del var ofattbart välbekanta för folket. Det gäller i synnerhet Lennart Hyland som var verksam i Sveriges enda radiokanal. Någon motsvarighet finns inte bland kändisarna i dag. Sedan minns jag Ture Nerman som var en politiskt aktiv journalist. Han satt i riksdagen först för kommunisterna och sedan för socialdemokraterna. Han och Torgny Segerstedt var de svenska journalister som stod upp mot Hitler. Nerman gav under kriget ut en antinazistisk tidning som hette Trots allt. Regeringen gjorde vad den kunde för att stoppa honom men lyckades inte. Han blev till och med satt i fängelse. När jag nyligen föreläste för ett 30-tal journaliststudenter på Högskolan i Jönköping frågade jag hur många som kände till Ture Nerman. Det var ingen som räckte upp handen. Jag blev mycket häpen. De gick ändå andra terminen och hade läst om journalistikens historia. När man har nått min ålder så möts man av sånt där ibland, alltså att det som man tror är välkänt av yngre personer inte alls är känt.
– Jag minns Nils Ferlin, Klarabohemernas frontfigur. Han är fortfarande en folkkär skald och står staty mitt emot Åhléns på Klarabergsgatan i Stockholm. Jag klappade honom på armen senast i dag. Han bosatte sig på äldre dar i min barndomstrakt Länna. Där övertog han mina vänner. Jag beundrade honom redan i tonåren, men på Norrtelje Tidning var det förbjudet att skriva om honom. Han hade nämligen ringt en hel natt till chefredaktören och velat sälja en dikt. Men jag lyckades bryta förbudet och vi blev goda vänner. Det var ingen okomplicerad vänskap. Men jag har också tagit med en del okända som är intressanta i sitt sammanhang. Erling Mangår var en norrman som jag 1950 träffade i London. Han visade mig East End, som hade fascinerat mig ända sedan jag i unga år hade läst Jack Londons bok om denna märkliga stadsdel. Jag vistades två veckor i England och reste runt en del och sov ute i sovsäck. Jag hade bara 170 kronor med mig. Jag blev också hembjuden till engelska familjer (via deras döttrar). De mötena skrev jag sedan om i tidningen. Året därpå åkte jag motorcykel genom nästan hela Europa.
